tristess

Folk klagar på att de har så lite tid till saker. "Det där ska jag också göra, så fort jag hinner" och "Gud dagarna går så fort så jag hinner inte med". Men inte för mig alltså. Inte nu i alla fall. Jag går upp, käkar långfrukost, duschar om jag ska i väg, skiter i att duscha om jag ska vara hemma, matar katterna, sätter mig och skriver en sväng, läser lite Stickan, pratar en sväng i tele (shit jag måste skaffa handsfree), skriver lite till, slänger oftast det jag har skrivit för att jag inser att det inte kommer platsa någonstans i alla fall. Och så håller jag på så i stort sätt hela dagen, ja ända till solen går ner. Skit trist. Låter hemskt men jag vill faktiskt bara klämma ut Bebis (önskar att allt ska gå bra såklart) och sen hoppas att han/hon blir sisådär två år på en gång. Två år och jätteduktig. Så duktig att han/hon kan vara på dagis utan att krångla, så kan mamma jobba och så ses vi på kvällen och har jättemysigt ihop. Det skulle vara något det:) Med andra ord; jag har tokångest för det där med mammaledigheten. Ett helt år!!! Kommer man inte dö av tristess? Någon som vet?